jag har alltid fattat att jag inte är som alla andra är, jag har aldrig trott att jag kommer bli som er ... vet inte om jag heller vill vara som alla andra, för vem vore jag då? inte jag iaf..
jag har så mycket känslor inuti mig själv som måste ut ibland, ibland kommer de alldeles för fort och för impulsivt.. jag kan inte stoppa dem, de bara virvlar inuti mig och måste ut. Mina stormar kan tyckas barnsliga, men de är för mig verkliga och väldigt viktiga.. önskar så att jag kunde styra min väg framåt men ibland vinglar jag och faller... men mina älskade fångar mig och för mig rätt igen.. ibland inser jag bara inte att de som älskar mig vill mig väl, för varför älska någon som jag??? varför älska mig som är skör, rädd och vilsen.. varför älska mig som... bara är jag